bakirobaver.blogg.se

Så fort jag hörde ringsignalen så visste jag. Precis som med farmor. Jag har gått och tänkt på faster hela morgonen. Tänkte ringa men visste inte vad jag skulle säga då hon inte skulle uppfatta min ord, kanske inte ens komma ihåg vem jag är. Köpte fint papper igår. Tänkte skriva ett vackert brev och skicka bilder på barnen så att hon fått se dom iaf men vardagen kom mellan. Så många jag ska, jag vill, men inget av dem fick jag gjort. Nu är hon borta och tårarna forsar och jag känner mig skyldig. Inte för hennes bortgång men skyldig till att inte ta vara på den korta tid vi har på oss att säga att vi älskar varandra fast vi sällan ses.

 

Det var bara några månader sen hon fick veta. Från att upprepade gånger bli hemskickad från vårdcentralen med extrem huvudvärk till att få veta att hon har cancer i njurarna, lungorna och ryggmärgen. Fattar ni. Bli hemskickad med instruktionerna att ta värktabletter. När man har cancer i hela kroppen. Det gör mig så arg.

 

Kanske kanaliserar jag ilskan jag känner mot mig själv på vården nu men det är ett stort misstag som kanske kostade hennes liv. Kanske borde hon stått på sig mer och krävt mer men det är totalt orelevant. Troligen orkar man inte det när man är så sjuk som hon visade sig vara.

 

Jag bara gråter. Jag vill skicka all min styrka till pappa för han lär vara helt förstörd. Golvad. Krossad. Hur mycket man än vet att det snart är dags så slår beskedet ner än på golvet. Knockar en. Jag är glad att han fick träffa henne för nån vecka sen när hon fortfarande var klar i huvudet för de senaste dagarna har det tydligen gått fort. Glad att han fick ta farväl av henne och inte se henne när hon var helt borta och inte skulle förstå något. De senaste dagarna hade hon tydligen bett om att få lämna jorden. Nu slipper hon smärta och lidande. Det är jag glad över. Jag tar den smärtan nu.

 

Sen vi flyttade till Sverige har vi inte setts mycket. Jag är världssämst på att hålla kontakten. Jag skäms nu. Mitt löfte till dig Eila är att jag ska bli bättre. Krama om din syster varje gång vi är på västkusten. Säga att jag älskar och uppskattar henne. Visa pappa mina känslor och finnas där för honom för han är den som behöver stöd nu. Mest av alla tror jag.

 

Jag kommer sakna ditt bröd, för ingen bakar rieska som du. Vila i frid nu kära faster!