[ KÄMPA LITE FÖR F*N ]
Efter flera klick från blogg till blogg så hade jag länkat mig vidare till en screen dump på en konversation. Hon gift, han i sporadiska korta relationer. Tillsammans hade de en Love Story med stort L och S. Passion och kärlek flödade i meddelandena varvat med svartsjuka från båda hållen.
Jag blev både provocerad och lite arg. Where is the Love? Kärleken till sig själv menar jag då samt respekten för sig själv. Har man ingen respekt för sitt förhållande? Till sin partner? Varför är otrohet, som det var i detta fallet, så vanligt?? Varför tror så många att gräset är grönare på andra sidan? Eller är det av ren lathet man är otrogen? Man fuckar up det totalt så att man slipper kämpa?
För vad tror ni att kärlek är? Enbart dans på rosor? Kan det vara hela spektrat, allt från dans på rosa moln till åskstormar? De förhållandena som blir livslånga, till döden skiljer dem åt har nog iaf en sak gemensamt. Av respekt och kärlek till sin partner och de löften man givit varandra så kämpar man, man löser problemen, man lagar det som ibland går sönder. Varför lever så många med inställningen att människor är en förbrukningsvara och förhållanden har ett kort bäst före datum?
Jag älskar min familj in i döden! Min egensinnade sambo, mina tre knasiga barn, min bohemiska syster, min tokiga systerdotter och hennes sister to be, mina trofasta och lojala föräldrar. Min svärmor som alltid ställer upp för oss, svärfar med stort hjärta, barnens faster och hennes barn som är Guld och barnens farbror... Listan kan göras lång. Blod är tjockare än vatten och ta hand om de käraste runt er!
Foto Bakir&Bäver
And I love you!