bakirobaver.blogg.se

Ikväll är jag i nån slags vakum. Drömmer mig långt bort till fjärran land samtidigt som jag bara njuter av att vara hemma. Mannen spelar turkisk musik. Jag älskar det fast jag inte förstår ett ord. Här och nu känns så påtagligt.  Imorse gick jag ut i vår aningen lummiga innergård. Det var krispigt men solen värme lite ändå. Gräset var fortfarande fuktigt av dagg. Det doftade sommarregn från kvällens skyfall. Andades in. Djupt. Ända till botten av mina lungor. Klippte några kvistar från vinbärsbusken som hängde tund av alla omogna bär. Hittade några pioner som inte blommat över än. Dom fick följa med in.

 

Om några dagar åker vi till västkusten. Som jag längtar dit. Längtar bort från Uppsala. Staden vi bor och lever i men som inte känns riktigt hemma för någon av oss nån mer. Kanske är det så för stunden. Kanske för alltid. Vi saknar liv. Puls. Skratt och strandpromenader. Fika eller middag på stan sent på kvällen. Glada rop på gatan. Stammisställen som blir hemma fast man är borta. Några dagar borta gör kanske susen, lättar upp lite. Lata dagar. Klippor och saltvatten. Kaffe på mammas trappa. Spring med bara fötter på sticksigt gräs. Sju sorters blommor under kudden och jordgubbar med grädde. Och viktigast av allt: FAMILJEN!